Långa nätter
Jag är alltid fast i mina tankebanor, dag som natt. Men nätterna är en smula värre, bara en aning liksom. Eller ja, jag hatar nätter nu för tiden om jag ska vara fullständigt ärlig, hatar dem. Det är inte längre bara ett lite halvt störande sommar-duggregn som kommer mitt i pickniken, det är ett ösregn som är så stort och varar så länge att pickniken aldrig ens blev planerad.
Jag har svårt för att sova. Inte bara sådär lite halvt som många påstår att dem har, att dem bara sovit 6 timmar en natt och tror dom ska dö för de kommer ju aldrig orka morgondagen. Nä, jag sover riktigt dåligt, om jag sover överhuvudtaget vill säga. Oftast somnar jag till i början av natten, och det är då allting börjar. Samma mardröm besöker mig varje natt, direkt när jag har somnat. Jag dör varje jävla natt, självmord. Jag går in i ett rum och ser mig själv från ett annat perspektiv ligga död, jag har tagit mitt liv. Rummet är tyst och svart, jag gråter, andas tungt, men är väldigt väldigt tyst. Inom mig hör jag en röst skratta hånande, och en känsla av att äntligen är Jag borta ryser igenom kroppen. Då vaknar jag, lika rädd varje gång, och oftast kan jag inte somna om.
Då kommer dessa tankebanor, ångesten och självhatkänslan. Jag stirrar oftast bara ut i det tomma intet medans hjärnan arbetar kraftigt. Allt blir så tyst och stilla, så skönt. Fast samtidigt är det bland det värsta jag vet. Mina tankar blir som en sorts röst inom mig, som att det sitter en annan person i min lilla kropp och berättar saker, förklarar, motarbetar min hjärna. Säger åt mig att gå fel håll, vänd om för fan Hanna skärp dig. Inte vill du väl bli frisk, inte vill du väl gå upp i vikt? Det är tur att jag sen på morgonen är så stark, för det mesta iallafall, och går upp och äter frukost. Tänk att jag nu för tiden faktiskt äter något trots att tankarna går som dem gör, det trodde jag aldrig.
Jag önskar det fanns någon som satt uppe med mig på natten, som inte sov. Någon som kramade om, fick mig på andra tankar och bara fanns där. Har några få vänner som ibland hör av sig, frågar om jag sover. Jag låtsas ofta att jag då sover, det är som att smset är för sent kommet, det finns ingen återvändo från tankarna. Saknar närheten, att skriva med någon som inte är där och då känns för overkligt. Jag kan vara svår att prata med om mina egna tankar, det är inte alls vad jag begär eller vill. Vad vill jag egentligen? Jag vill bara ha någon som kramar om, stannar uppe och andas med mig, det vore fint.
