Hanna Löfkvist

 

Det var här allt började. En resa till Spanien november 2011. Jag vägde 50 kilo. Det är underviktigt för min ålder och min längd. Jag var inte sjuk då, jag var lycklig, energifylld, rolig, glad och hade väldigt mycket vänner. Så kom den där jävla tanken att gå ner bara något litet kilo. Kollade på bilderna och tänkte hur stor jag var, så här kan jag ju inte se ut. Dem där några kilona blev 13 kilo på 4 månader. Jag försvann, likaså min lycka och många av mina vänner. Det gick så fort alltihop, jag bara rasade ner. I oktober 2012 vägde jag 50 igen, jag fick panik, ångest och då brast det ytterligare en gång. När alla trodde jag skulle klara det och bli frisk snabbt, så rasade jag ner 8 kilo på 2 månader. Det är så jävligt när jag kollar på hur jag förstört min kropp. Min kropp som inte hade gjort något fel, mina ben bar mig, dem gjorde så jag orkade spela innebandy, fotboll och rida. Allt det där som betydde så mycket i mitt liv var jag tvungen att vinka hejdå till, för nu bar inte benen längre. 

 

Fan ta dig jävla ätstörning. Fan för vad du har gjort mot mig och min kropp. Fan fär alla jävla tankar om att man ska vara smal, ska vara ''fin'', ska bli ''nöjd''. Jag va så långt ifrån nöjd, fin och mer älskad man kan komma. Mina vänner tog avstånd från mig för jag blev totalt fuckad i huvudet. Jag är fortfarande inte helt mig själv igen och det tar på mig så hårt. Jag var så bra, och nu är jag ett nervvrak med ilska upp i taket och gråten finns alltid där i ögonen. Det är inte den jag är. Tjejen med det blonda självlockiga friska håret på bilderna här ovan, det är Hanna. Då var jag Hanna, en glad sprallig tjej som såg allt possitivt och roligt, jag levde. 
Snart ska jag hitta dit igen, jag har trotsallt kommit en bra bit på vägen, det är något jag måste inse också. Snart ska jag bli frisk, jag längtar.