Hanna Löfkvist

Idag har hyperaktiviteten jag lever med varit enorm, gigantisk och grotesk. Trots viljan att hela tiden hålla igång och göra saker har någonting stoppat mig. Det där andra jag lever med - ätstörningen. Magen krånglar igen och mer eller mindre allting jag ätit rinner igenom kroppen snabbare än vad jag hinner blinka. Kroppen suger inte åt sig någon näring och hungerkänslorna kommer efter 5 minuter när jag ätit. Då kan jag inte röra på mig så mycket som min kropp ber om när hyperaktiviteten spelar mig ett spratt. Utan näring i kroppen=kroppen bryts ner utan att byggas upp, inte bra. Idag har jag varit pigg, jobbig och gått både min mamma och bror lite på närverna. Pratat en gnutta för mycket om konstiga saker, haft alldeles för svårt att sitta still och hålla humöret i balans. 

 

Jag gillar inte såna här dagar, när kroppen vill A och huvudet Ö. De samarbetar inte och mitt emellan hamnar jag helt förvirrad. Jag har velat umgås med vänner, åka på mötet jag skulle på, åka till stallet, åka och bara göra någonting som håller mig sysselsatt men idag hade jag inte klarat av att träffa människor. Ibland kan jag inte åka till skolan för nån slags socialfobi smyger sig på mig och bekantar sig med mina hjärnspöken. Nej Hanna du kan inte gå ut du ser jätte stor ut idag. Nej Hanna du kan inte gå ut, hörde du inte hur smal de sa att du såg ut? Du kan inte ha kortbyxor, inte långbyxor, ingenting som sitter tight, inte den tröjan, vad ful du är i håret. Har stora jobbiga jävla monster som lever i min hjärna istället för under sängen. Det är bara att stanna hemma såna dagar, men fy vad jag hatar att sitta still när hela kroppen ber om att få göra ett marathon och varva alla 5 gånger om. Ofattbart