Hanna Löfkvist

För bara några få dagar sen valde en otroligt fin barndomsvän till mig att ta sina sista andetag. Hon såg ingen mening längre utan valde att avsluta livet där och då. Det är så fruktansvärt och hemskt att någon ska behöva må så dåligt att ett självmord blir en sista utväg. Hon hade hela livet framför sig, men det är något hon nu aldrig kommer få uppleva. ALLA mina tankar och all min styrka går till hennes familj. Jag har själv varit där, tvekat mellan livet och döden. Seriösa tankar. Jag minns det som igår, när jag stod på bron. Men tänk, att det fanns folk där ute som brydde sig trotsallt. Det fanns en person som hade skickat ett sms sista gången jag tittade på telefonen. Jag, precis som många andra som fastnat i depressioner balanserar på den ofantligt tunna tråden mellan liv och död. Tanken på att det kunde varit mig någon satt och skrev ett blogginlägg om skär i hjärtat. Jag önskar så att du hade vetat fina du, att det finns en utväg, det finns människor som bryr sig, människor du inte pratar med bryr sig och sitter med en stor sorg. Önskar att någon hade gjort något i rätt tillfälle, då kanske du kunde ha fått varit kvar här med oss alla andra. Jag kunde ha hjälpt dig, jag kunde ha gjort allting du ville uppleva med dig, men du visste knappt om mig längre, förlåt för det, jag önskar jag hade vetat.