Hanna Löfkvist

Jag ljuger, ljuger och ljuger - för mig själv för det mesta men ibland råkar det slinka ut en lögn till någon annan. Det är ett omedvetet beteende jag har svårt att bli av med, och det gäller för det mesta hur jag mår. Ibland hamnar träning och mat också i lögner, men inte så ofta nu för tiden. Jag svarar alltid att jag mår bra, eller iallafall att det är okej med mig, trots att tårarna är en millimeter från att hoppa ut ur ögonen. Senast en timme sen svarade jag att "det är bra" när världen inte gör annat än att rasa på insidan. Jag är så van att låtsas, att spela glad och allt sånt att det nu är en vana att ljuga om det. Jävla Fan

Alla säger att det är okej att vara ledsen, det är okej att må dåligt samt att gråta. Men hur många kan egentligen stå för det när jag väl sitter där och visar mina exakta känslor. Då är det inte så jävla okej längre, då ångrar dem sig att jag öppnade mig och berättade hur och varför jag mår som jag gör. Det är enklare att stänga inne allt och dra på ett leende, och man tar ju nästan alltid den enkla vägen, det blir ju lättast så.

Ibland orkar jag dock inte spela så glad och säga något roligt, ibland förblir jag tyst och blek, utan att någon vet varför, inte minst jag själv. Jag har inte alltid svaren på varför jag idag mår dåligt, vad det är som är så tungt i magen just nu. De känslorna och attackerna bara kommer, hur mycket jag än inte vill. Fan

Det är inte lätt det här med att hantera känslor när allt annat är så fel och så svårt, fan.inte.lätt.

Och det blir inte lättare av att ingen förstår, och verkligen inte av att jag heller inte kan förklara. Fan

På ett ungefär samma sätt är det med min ilska. Jag blir ibland arg för minsta lilla sak som är fel, eller som jag bara för stunden inte orkar med. Det är inte med mening, utan att det bara är så. Man blir STÖRD i huvudet av att ha en ätstörning, och det är såna här saker som blir påverkade. Fan Fan Fan