Erkännande
Ja jag har väl något att erkänna. Sen några veckor tillbaka har jag varit fast i denna skiten igen. Det började med något så litet som att jag fick höra att "vad kul att du är normalviktig igen."
Triggande satans jävla mening som satte sig i mitt huvud. Jag blev en lögnare, en ren och skär lögnare som ljög för min familj, mina vänner och mig själv. Jag spydde hela jäkla tiden och drack vatten jämnt för att dölja dessa ben som stack ut från alla håll. De första veckorna gick det segt, för jag var hungrig hela tiden. Men sen gick det undan. 5 kilo på 6 dagar. 6 dagar av svält med enbart vatten och 2dl yoghurt på morgonen för att orka stå upp. Jag ställde klockan mitt i natten för att tokträna & ibland spy när jag inte orkade röra på mig. 7 kilo Hanna försvann på 2 veckor. Och dessa kilo måste innehållit all min glädje, ork och min personlighet. Jag behöver dessa kilo för att kunna vara jag tydligen. Trött på att slänga på mig detta skal av hårdhet när jag på insidan mår fan. Hade detta fortsatt hade jag inte bara blivit smal, jag hade troligtvis förstört alla mina inre organ igen, som om dom inte är trasiga nog. Jag har haft sån smärta i bröstet jämnt och ständigt. Tänk vad som kunnat hända.
Jag hade tänkt, såklart, att ingen skulle märka något. Att jag skulle bli en pinne igen, sjukhus eller ej. Tills idag.
Igår kom min pojkvän hem, och idag verkar alla problem vi haft som bortblåsta. Jag kunde inte ljuga mer, jag kunde inte vara på dåligt humör när han äntligen kom hem till mig för att älska mig. Jag får inte bli sjuk igen, fast det är jag väl redan. Jag får inte hamna på sjukhus igen och sväva mellan liv och död.
Jag måste bli frisk och jag behöver hjälp. Jag erkänner
Man måste vara medveten för att kunna ändra på det, nu är jag medveten och villig att försöka igen.
