För fula lockar i håret är bara en fis i rymden
Jag blev friskförklarad från min Anorexia Nervosa för några veckor sedan. 100% av mig har fortfarande en ätstörning av en annan sort. När ett problem försvinner kommer det ett nytt direkt, en ny diagnos. Mina diagnoser har inte bara gett mig ett osunt förhållande till mat och träning, utan också ett ofattbart dåligt förhållande till mig själv. Jag lever i självhat varje dag, fightas mot en depression och onda tankar inom mig. Det finns dagar då det känns som jag har schizofreni, det finns två av mig fast i samma kropp. Jag ljuger 90% av gångerna jag säger att jag mår bra, jag mår knappt okej oftast men jag har lärt mig att handskas med det någorlunda. Det är mycket som spelar in i min depression, och nya saker får mig att gråta varje natt. Jag har inte förmågan att vara arg eller sur på någon annan än mig själv. Jag gillar inte snyftarhistorier samtidigt som jag själv lever i en, och det är nog just därför. Känns förjävligt att fler människor mår dåligt, livet ska ju vara härligt.
Min farbror gick bort för några år sedan och i samma veva försämrades min relation till min pappa, och sen kom Isaks hastiga bortgång. Jag blev sjuk, skrevs in på kliniken. In och ut, in och ut, nya behandlare, nya metoder, nya människor som kränkte mig och pratade med mig som om jag vore 6 år och inkompetent. Jag gjorde allt jag kunde för att vara elak mot mig själv. Men sen en dag började jag må bättre. Jag började gymnasiet, fick nya kompisar och livet kändes värt att leva. Jag gick upp i vikt, började prata som vanligt, skämta och de vänner som drog sig undan mig förr kom mig närmare igen. Då dog farfar, på min pojkväns 20års dag satt jag på sjukhuset med min farfars hand i min, en stor man som helt plötsligt vägde mindre än mig själv dog av den jävla föbannade cancern. Då blev jag sjuk igen, väldigt sjuk. Jag kollapsade, kroppen gav upp när jag var i skolan. en ambulans körde mig till sjukhuset där jag låg i flera timmar med slangar överallt och prover en gång var 10e minut, utan att kroppen fungerade. Allt jag gjorde var att höra mamma och pappas oroliga röster och deras viskningar om hur jag fan inte fick ge upp nu. Jag förflyttades till heldygnsvård på MHE kliniken i Mora. Det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Det var jobbigt, ensamt och hemskt - men det gav mig mer nytta på en timme än vad jag någonsin fått på hemma kliniken. Efter 4 månader valde jag att avsluta min behandling i Mora och då kom nästa period där jag inte längre kunde handskas min ätstörning. Jag hamnade på sjukhuset ännu en gång med en kropp som sa hejdå, nu orkar jag inte mer. Jag fick syrgas för jag orkade inte andas själv. Återigen låg jag där och allt jag gjorde var att jag hörde mamma, pappa och linnea som sa åt mig att jag är starkare än det här. Jag fick anti-deppressiva och sömnmedicin utskrivna, och en psykolog om jag ville, det var vad dom ansåg var bäst. Lite piller och en person med hundögon som egentligen inte vill annat än att sluta för dagen och gå hem. Sen fick mamma sitt cancerbesked. Tackar gud för att den är under kontroll nu och jag hoppas på Allt att den inte vågar komma tillbaka. Och jag har knölen i bröstet som jag ska ta bort, antingen operation eller genom sprutor. Och jag är ledsen, dag in och dag ut, bara ledsen i hjärtat. Vill vara frisk från alla tankar och allt annat. Vill inte hata mig själv, usch jag vill inte vara den här tjejen, det här är inte jag. Varje dag handskas jag med tanken om hur jag ser ut. Jag försöker att gilla och acceptera mitt utseende men jag kan inte.
Under 4 års tid har jag drömt samma mardröm varenda jävla natt då jag faktiskt sover, om jag sover, tills igår. Igår drömde jag inte om mitt självmord där jag ser mig själv hänga mig själv. Det kanske är ett tecken på att det är dags att börja om. Få en nystart från allt det här och tänka på livet jag har framför mig. Jag kan bli helt frisk och jag längtar så innerligt tills den dagen jag kan bli HELT friskförklarad. Så ja, det här är min snyftarhistoria. Ibland måste man få den ur sig för att kunna få en omstart, men även för att få människor att förstå att min ledsamhet inte är för att lockarna i håret inte blev bra idag, det går längre in än så. Nu är det fullfokus på att se framåt och bli av med ''det onda i mig''.
Jesus jag får det att låta så dramatiskt, men det kanske är vad det är. Jag är trotsallt bara 17 och jag har redan varit nära på att bli ett gruskorn i jorden. Nej, jag tycker inte synd om mig själv utan intalar mig varje dag hur lyckligt lottad jag är som är född med två armar och två ben, en kropp som fungerar hyffsat och jag har världens bästa familj och vänner runt omkring mig. Fula lockar i håret är bara en fis i rymden
