Slut på catchiga rubriker
Först och främst så vill jag bara börja med att tacka alla er som stöttar på ett eller annat vis. Alla ni som helt från ingenstans skriver ett hjärta på sms, fäller en kommentar på instagram eller något stärkande i chatten på facebook, ett himla stort TACK till er. Något så enkelt och så litet ger mig så mycket motivation och glädje, ni anar inte hur det sätter sig väldigt varmt om mitt hjärta, tack!
Suttit och läst igenom många av mina gamla blogginlägg och försöker förstå mig själv varför jag inte bara lever som jag lär, för det gör jag absolut inte, eller har åtminstonde inte gjort.
Nä, i februari var det dags igen att leka med döden. Åkte med ambulans in då min kropp sa tack & hej efter 1.5 vecka utan något i magen, svimmade av och var medvetslös en sväng. Denna gång blev däremot annorlunda än de tidigare gånger jag åkt in med ambulans. Förut har jag inte stannat mer än ett dygn, men nu blev jag inlagd i ett par veckor och hade inte utskrivningssamtal förens i tisdags. Har gått på regelbundet matschema och blivit mer eller mindre tvingad i mig mat i följd av vägningar varje dag. Det var ett rent helvete att vara inlagd denna gång då jag inte kunde fuska det minsta, troligtvis det mest psykiskt jobbiga jag någonsin gått igenom och förhoppningsvis är det de värsta jag någonsin kommer att behöva ha gått igenom. Ever.
Nu är jag lite halvt på banan igen och försöker ta varje dag för vad den är. 99% av tiden är det ätstörnings-Hanna som härskar över mig men jag försöker så absolut gott jag kan, mer kan jag väl inte göra? Går fortfarande i behandling MEN jag har efter en lång tids sjukskrivning nu fått återgå till skolan, med andra ord kommer jag kunna ta studenten om jag lägger ner mig med full fokus på skolan.
Så allt som pågår i huvudet är skolan, skolan, skolan, mat, mat, träning, träning och BLI FRISK. Finns inte mycket tankerum för annat, men jag hänger i, kan inte ge upp nu (även om just orden ge upp dras i mina tankar oftare än några andra ord).
Så jävla klyschigt men ta vara på livet kära vänner, det är värt att kämpa.
