Jag tänker ofta.
Jag tänker ofta. Allt mellan himmel och jord svävar nästan jämnt förbi i mina tankar, tankar om att förändra, förbättra och göra människor gladare, få människor att känna sig mer älskade, bättre. Göra jorden till en vackrare värld, låta djur och människor leva i harmoni, alla tillsammans, för att alla är värda det. När jag bollar mina tankar med andra, allt från att vi borde le mer till hur vi ska få den ekologiska markanden att gå framåt, så blir de flesta förvånade. Skulle jag bry mig om något sådant? Jag som ibland kan verka ytlig och självupptagen, hjärnkvävd och arrogant. Folk blir förvånade över att jag tänker och vill förbättra hela vida världen. Borde inte alla ha dessa tankarna så att en action kunde ske?
Jag är bara en liten liten del av denna jord. Men med min gömda kunskap och min viljeförmåga att göra allting bättre har jag fått några enstaka människor att tänka till, att förändra - genom att skriva, prata och ha en förmåga att uttrycka mig. Jag kämpar för att få människor, speciellt yngre tjejer precis som jag själv att inte fastna i spegelvärlden. Spegelvärlden där allt handlar om att se bra ut, istället för att vara bra. Det är något jag vill förändra i hela Världen, utrota ätstörningar och komplex, ideal och att bara en kropp duger. Men jag vet att jag inte kommer nå ut till alla, till varenda tjej mellan 12-20 år, det vet jag. Men jag vet även att mina blogginlägg och min ärlighet har hjälpt andra människor, fått dem att tänka om och inte fastna. JAG har givit dem kunskap och deras syn på detta sjuka hysteri. Det finns människor som kallar mig för förebild, för någon de ser upp till. Det är ofattbart vilken kämparglöd det ger mig, vilken ren och skär lycka. För jag vill att alla ska få ett så bra liv som möjligt. Inte leva med att vara sura, arga och självupptagna. Jag lägger aldrig energi på att vara arg på något, antingen så löser jag det där och då, och fungerar det inte? Nä, då släpper jag den människan ur mitt liv. Jag har inte tid att lägga energi på folk som hakar upp sig på att bli sura över småsaker, som inte vill prata med mig på en vecka för att vi sedan ska återgå till vardagen. Nej tack, det är inte var jag lägger fokus. Varför ska någon överhuvudtaget lägga tid på att sura när det finns så mycket annat att leva för.
Det finns inget riktigt stopp i mig när jag skriver, och det mesta tar bara några enstaka minuter då fingrarna går av sig själva över tangentbordet lika enkelt som en fågel flyger. Jag ville bara påminna om att det går att göra en skillnad för att förbättra, vad det än är. Tro på dig själv. Någon kan inte ändra allt, men alla kan ändra något.
