Vi får ingen jävla semester från vår ångest
Att ha ångest är inte jobbigt. Att ha ångest är livsfarligt och det absolut värsta som finns. Det är den obehagligaste och mest skrämmande av alla känslor.
Visst, själva ångesten i sig är inte farlig. Men de handlingar som utförs på grund av denna satans jävla ångest kan innebära slut på livet.
Min ångest som jag dagligen kämpar med är alldeles för tung och för mäktig för mig att ha kontroll över. I vissa stunder under denna 8 åriga period av ständig kamp så har det varit hanterbart. Men på sistone har det blivit mer & mer ångest i form av panikattacker, som har utvecklat ett självskadebeteende. Den får mig att pusha bort människor jag älskar iochmed min rädsla över att de ska lämna mig. Den får mig att vara någon jag absolut inte vill vara, och som jag VET inte är den jag är.
Jag har tidigare varit inlagd på psykiatrin i Karlstad på tvångsvård när ångesten tog över hela mitt liv, och allt jag kämpat för sen dess är att inte hamna där igen. Trots att jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt fick hjälp, på riktigt.
Nu däremot. Har det gått 3 veckor sen jag hade en av de starkaste och mest fruktansvärda panikattack jag varit med om, när jag var helt ensam och Kevin kom sedan hem till ett vrak med rakblad i handen och ett blodigt uppskuret ben. Jag hamnade i någon form av psykos(?) och mindes ingenting av vad som precis hade hänt, vilket triggade igång ännu en ångestattack. Dagen efter ringde jag sjukvården i rop på hjälp. Jag berättade att jag behöver få träffa en läkare och psykolog, snarast, eftersom det är ohållbart att leva i depression när man verkligen vill ur den.
"På fredag går jag på semester. Har en tid om 1 månad ungefär när jag kommer tillbaka från min semester, tänker att har du klarat 20 år kan du klara en månad till"
1. Vissa dagar känns det som jag inte kommer klara en minut till.
2. Själv får man ingen SEMESTER från att ha ångestattacker dagligen.
Jag förklarade SÅ tydligt för läkaren min bakgrund med anorexi, självskadebeteende, inläggningar i Karlstad, i Mora och att jag kanske faktiskt inte alls orkar vänta en månad till?!
Det märks så tydligt till och med att i vården har människor noll uppfattning för hur skadligt det är med psykisk ohälsa och att ångest är något man faktiskt LIDER av. Att vara deprimerad är inte lika med att vara lite ledsen. Som om inte denna sjukdom är nog i sig, så ska vi tvingas handskas med omvärldens skeva idé av vad psykisk ohälsa och depression betyder.
Vi måste kunna ringa våra chefer de dagar vi inte kan lämna sängen och säga att ångesten är för kraftig idag, utan att vi ska vara rädda för att mista jobbet.
Vi måste kunna få hjälp snabbt när vi ber om det.
Vi måste börja öppna ögonen och se oss runt, höra oss för, ångest och psykisk ohälsa är inget man kan se på någon. Ena dagen skrattar man, och i nästa sekund gråter man. Eller så syns det inte utåt alls. Sträck ut en hand. Visa att du finns.
Vi måste prata om psykisk ohälsa så att fler människor kan förstå att det handlar inte om att man tycker synd om sig själv, det handlar om en människas liv som står på spel.
För vi får ingen jävla semester från vår ångest.
