Chapter One
För min egen skull, för att minnas, för att vara stark och för att visa att livet går vidare. Sen för att jag gillar att skriva, och skiter egentligen i om någon tycker jag SUGER på det, för jag tycker om det, så jag tänker fortsätta. Jag har lovat mig själv att skriva en bok, nu ska ni få ta del.
Jag har alltid funderat på hur man ska börja en bok. Ska man få kasta sig in i min frukost fylld av mackor med sallad på, eller ska man få höra från början. Jag tänkte berätta allt, finns inte mycket att påpeka på den punkten, frågan är bara hur. Jag tror inte att någon som sett, hört eller pratat med mig missat att jag har varit och framförallt fortfarande är sjuk i en sjukdom som förstör mitt värdefulla liv. Det är som att alla andra fortsätter växa, men jag förblir kvar här med kort hår. Mitt hår växer aldrig, men min kropp växer alltid i min inbillning. Jag är fast i ätstörningsträsket.
Nu blev det inga mackor med sallad på, nu är det en ganska fin, lagom kall höstdag och året är tjugohundraelva. Jag var 14 år, en fjortis som det så fint kallas. Alltid undrat vem som bestämmer om man är en fjortis, och vad som utmärker en. Om det är dessa läppar inkladdade i idominsalva eller det alldeles för tuperade håret, ja vem ska ens kunna ge ett svar på min undran. Jag hade en riktigt fin vän som gick bort det här året, en dag jag alltid kommer stanna upp på och undra lite extra hur han har det. Ni vet någon som betyder hela livet för en, någon som man vill träffa alla dagar i veckan, som man inte behöver säga något till men som förstår. Någon att göra pannkakor med eller som kritiserar den senaste fotbollsmatchen på granngården. Han var min träffa alla dagar i veckan kompis. Hela mitt liv rasade för några sekunder, jag trodde jag skulle dö utan honom, men titta på mig nu, jag lever, till en viss del för honom.
Hans bortgång gjorde mig ganska osäker, ganska rädd och liten. Som att vara en fallen människa utan varken armar och ben, som inte tar sig upp. Det var inte första gången jag förlorade någon bort i det tomma intet, men nu förstod jag hur jag skulle få känna en gång till, att den jobbiga klumpen i magen kommer besöka mig ännu en gång, och jag kände på mig redan då att detta kommer sätta sig, det är ingen gnuggis tatuering från ett flingpaket, det är en sylvass nål med bläck in i huden, detta stannar.
