"
Depressioner, självskadebeteenden & ätstörningar drabbar inte enbart dem som lever i det tysta. Det inträffar inte bara för dem som går med svarta kläder och har piercingar i hela ansiktet. Tjejen längst bak i klassrummet med kindben av stål är inte den enda som lider och killen med luggen för ansiktet och platåskor är inte den enda som skär sig. Vi människor är så fördomsfulla av vad vi ser på utsidan. Att skaffa en uppfattning av vem någon är av det yttre fungerar inte. Folk tar mig ofta som en korkad utseendefixerad tjej som alltid ler, skrattar och är glad medan min käre vän för samhället klassas som ett "emo". Hon älskar livet, hon lever fullt ut och har aldrig kännt en smula ångest över hennes extra kilon och tanken på att förstöra sig själv har aldrig funnits där, ändå döms hon dagligen ut som om hon rymt från psyk. Jag då? Jag har sen jag var 12 år haft ett självskadebeteende och de där extra kilona jag inte ens har påminner mig ständigt om hur sopig jag är. Men ingen tar mig för en ledsen person för hur jag ser ut.
På kliniker träffar jag oftast personer som är som mig. "Det är väl inget fel på dig?" Är kommentarer de alltid fått och få personer har sett igenom ytan av smink och långärmade tröjor.
Jag blir hela tiden påmind om att det kan inte vara så illa som jag skriver, jag kan inte alls må så dåligt som jag förklarar, ja för jag ser ju glad ut. Vid kortspel har jag inget pokerface alls, synd att inte mitt dagliga pokerface kunde användas till just poker istället för att dölja mitt mående. Varje dag är en ständig kamp för att inte falla in djupt i ätstörningen och att inte vilja återvända till den fysiska bestraffningen.
Psykisk ohälsa är ett sjukt stort problem i vårt samhälle. Sluta diskriminera och förlöjliga personer som lever i detta helvete. Var inte så jävliga ytliga och fördomsfulla. Stötta istället för att vända taggarna utåt mot alla som mår dåligt.
