Tömmer tankarna
Det är så mycket som händer, så fruktansvärt mycket som pågår i mitt liv just nu så jag tror inte någon förstår. Min kropp har stannat upp i någon slags chock och mina tankar fungerar inte mycket bättre dom. Funderar så på varför vissa människor drabbas av sjukdomar dom absolut inte bett om. Varför måste det vara folk i min närhet? Självklart tänker alla som hamnar i situationen så, men det gör inte den obesvarade frågan mer frustrerande för det. Önskar ibland jag kunde ta allt åt dem. Släng sjukdomarna över mig istället, jag vill inte se andra gå igenom det här. Och jag då? Om jag lever trots allt som hänt mig kan jag fan vara stark nog att leva lite till, och hjälpa andra. Kan inte forskare bara komma på botemedel och mediciner som ger oss liv tillbaka och hinner rädda dem som fortfarande är vid liv, det är en av min högsta önskan. Utrota cancern snälla.
Jag sover nästan ingenting igen. Nu var det tre nätter sen jag sov, nån timme hit och dit under dagen slocknar jag till om jag har tur, om det känns tryggt. Men de mörka, jobbiga och framförallt ensamma nätterna skär i mig inuti. Jag försöker att undvika att vara ensam, så att alla tankar slipper slå till, undviker allt jobbigt så gott det går, jag försöker fly men lyckas inte. För andra sover, jag blir ensam vaken, jag och min anorektiska djävul som flyger omkring i huvudet, men h*n är inte mycket till sällskap. Fan
