tankeställare
November månad kommer alltid innebära en ofantlig saknad för mig. En saknad efter någon jag alltid kommer behöva sakna, aldrig kommer glömma och alltid kommer älska. För i november 2011 togs du ifrån mig och alla andra på denna jord. Min älskade fina vän försvann från mig när vi hade bråkat. Det sista han gjorde i livet var att bråka, med mig, någon som skulle vara hans bästavän. Ett onödigt tjafs är det sista jag minns av min vän, något som jag alltid kommer känns skuld för men som är försent att ändra på. Jag kan visa hur mycket kärlek som helst, gråta alla tårar som går och fortsätta skrika att jag älskar dig, men du kommer aldrig höra, känna eller se mig igen. Att skriva som jag gör nu tjänar ju inget till, för du kommer ju aldrig läsa det här. Två bästavänner skiljdes från varandra som ovänner, det är bra orättvist, onödigt och bara så jävla dumt.
Vi visar så mycket omtanke och uppskattning till alla våra nära och kära när dem går bort. Vi skriver texter, låtar och försöker med ord förklara våran kärlek för den bortgångne. Hur vore det om vi alla visar lika mycket kärlek till alla omkring oss som vi faktiskt har, så vi slipper sitta en dag och ångra de orden vi aldrig sa. Hur vore det om vi skrev låtar som bevisade vår kärlek medan dom fortfarande kan höra dom, och skicka brev medan dom fortfarande kan läsa dom. Jag skulle uppskatta mer om mina vänner visade sin uppskattning för mig nu än när jag inte kan lyssna. Känns dumt att tänka så men imorgon kan det vara slut på livet, imorgon försvinner många människor som har en viktig roll i någons liv. Hoppas att alla visat dem uppskattning. Shit vad babbligt och kanske svårsökt budskap, visa era nära uppskattning helt enkelt, det önskar jag att jag gjort mot min underbara vän och första kärlek.
