Honom
Jag har alltid gillat att vara ensam. Att inte ha någon som inkräktar på mig och mitt liv. Alltid haft svårt för att planera med någon annan, gillat att i det sammanhanget få vara självisk. Då när det handlar om min tid och vad jag vill lägga den på. Tills nu. Tills jag träffade honom. Han jag vill ägna all min tid åt. Han som mer än gärna får ingå i mina planer, och som får släpa med mig jorden runt. Han jag känner mig trygg med. Som får mig att skratta och glömma alla problem som annars alltid svävar i mitt huvud. Med honom är livet en barnlek. Samma rus jag annars får av att åka den häftigaste karusellen på Liseberg, får jag av att hålla hans hand. Han tar fram allt det bra med mig. Jag har alltid hatat pussar, att gosa, att skriva gulliga sms. Nu är det med eller mindre det enda jag vill göra dag in och dag ut.
Hur jag tittar på honom, och hur jag vet att han kollar på mig är det finaste. När vi bara möter varandra med blickarna och ler, för att sedan falla pladask i hans famn. Den famn jag aldrig vill lämna. Som jag inte vet hur jag numera skulle klara mig utan. Den där killen som säger åt mig hur fin jag är när jag inte har något smink och håret är både ofärgat och pekar åt alla håll.
Sen jag träffade honom har jag insett att jag aldrig har varit kär förut, och att jag aldrig vill vara det i någon annan.
