Du vet inte hur det är att vara Mig
Så fort jag hör ordet våldtäkt slår mitt hjärta tusen slag i minuten, andan fastnar i halsen och kroppen stelnar av skräck, ångest och återblickar.
Jag kan varken andas eller tänka och det känns som huvudet ska sprängas alternativt att jag kommer slita av det med egna händer.
Så fort jag hör hans namn sker samma fas. Så fort jag befinner mig på området där det skedde är jag rädd. Så fort jag sover hyperventilerar jag i sömnen och har panikångest på grund av mardrömmarna.
Så fort en kille av misstag rör vid mig är jag redo för att slåss för mitt liv, redo för att göra vad som krävs för att det aldrig ska ske igen. Redo för att överleva.
Så fort något går fel bryter jag ofta ihop. Så fort jag är ensam sitter jag och gråter av ren rädsla. Så fort jag duschar är det i hopp om att mörkret försvinner med vattnet ner i avloppet.
Allt är ett helvete.
Men kom och säg att våldtäkter inte påverkar när du själv inte är utsatt för något liknande. Du vet ingenting om vad jag går igenom dagligen. Du vet ingenting om hur det är att vara ett offer. Du vet ingenting om hur det är att vara Mig.
