Hanna Löfkvist

"Det är 4H jag ska åka med." 4H? Grisar, lantliv, ridning och korvgrillning? 

Eh, ja jo det kan det ju faktiskt vara, det kan även vara volleyboll, skönt häng med vänner, roliga läger och ja, precis allting. Ungefär så ser konversationerna ut med mina icke-4H-kompisar. Så hade troligtvis mina tankar också snurrat, om jag inte som 14-åring blev invald i länsstyrelsen för Värmlands 4H.

 Som 14-åring var jag väldigt förvirrad, ledsen och osäker. Jag hatade mig själv, såg ofta ingen mening alls med livet och hängde i helt fel kompisgäng. Mitt i allt elände så hade jag också en ätstörning sen två år tillbaka att kantas med. Det fanns en sak som gjorde det lite lättare för mig, en trygghet - 4H. I början var 4H bara en plats för mig, ett ställe där man red och där jag jobbade på helgerna. 4H var min absoluta trygghet när jag behövde fly hemifrån, från skolan eller när jag inte orkade spela tuff längre. På 4H-gården kunde jag känna mig otroligt älskad av vännerna där, omtyckt som ledare och accepterad precis exakt som jag är. På sommaren 2011 blev jag och tre vänner iväg skickade till rixläger i Halland. Ett läger med aktiviteter och roligheter dag in och dag ut, där jag mötte människor i min egen ålder upp till personer lika gamla som mamma och pappa. Alla var så trevliga, förstående och vänskapliga. Jag fick en uppfattning om vad 4H handlade om, och jag kände direkt att detta ÄR jag, här vill jag stanna.

Det kommande året betydde för mig mycket sjukhus och klinikbesök pga min ätstörning. Jag bröts ner psykiskt på ett sätt jag aldrig tidigare gjort och jag förändrades till någon jag inte alls ville vara. På rixlägret sommaren 2012 var jag svag, ledsen och matvägrade. Jag minns så väl alla frågor om varför jag inte åt, men det var ingen som blev arg. Jag fick kramar, hjälp och omtanke. Fick även en förebild vid namn Linn. Jag trodde inte att någon såg mig, eller la märke till mig, framförallt inte av vad jag då såg som en av de äldre. Linn har sen detta läger sagt att Jag tror på dig Hanna, du kommer fixa det. De kommande lägren gick bättre och bättre, jag fortsatte få ett fantastiskt stöd av alla och orden "jag ser att du kämpar, fortsätt som du gör" har alltid funnits med mig nu.

I 4H på läger, träffar och aktiviteter landet runt har jag träffat mitt livs finaste vänner. Jag har kommit i kontakt med de mest varma, bryende och härliga människor, trodde inte ens att det existerade sådana personer. Många som inte känner mig ifrån 4H har visat så mycket omtanke och kärlek så ord finns inte till, jag är er alla evigt tacksam. Önskar att så många mer fick vara med och dela den gemenskap vi alla ingår i, stora som små. Man växer nått så otroligt som människa genom att vara delaktig i den fantastiska organisation vi har, alla är exakt lika välkomna att komma in i 4H-familjen där vi behandlar varandra med kärlek och respekt man bara kan drömma om. 

Idag står jag sen någon ynka månad tillbaka helt friskförklarad från Anorexin. Tack vare allt stöd från mina underbara vänner och bekanta, min familj och tack vare att i 4H fick jag vara den jag är, jag fick synas och framförallt betyda någonting.