Hanna Löfkvist

Jag tror aldrig jag kommer bli 100% fri från ätstörningen, frisk absolut, men inte fri. Igår märktes det så väl.

Det finns fåtal runt omkring mig som kan glädjas åt andras framgång. Igår la jag ut en bild på instagram, på min kropp som jag kämpat med i 6år, jag har gått upp 20 kilo totalt men under vägen pendlat upp och ned. Nu står jag stabilt, gymmar, ser resultat och igår så kände jag mig fan NÖJD. Iallafall i en timme, knappt. 

När jag la ut den här bilden fick jag ta emot så mycket negativ respons på sms, bloggkommentarer och Facebookmeddelanden. "Du är ju tjock nu" "jävligt töntigt att du tränar utan att de händer något, så jävla ful" "fan vad äcklig du är" "du såg bättre ut som smal" är bara urplock av vad personer skrev till mig igår. Rent näthat och jag förstår inte varför? Är jag verkligen så tjock eller vill du bara jag ska vrida tankarna igen och bli sjuk? Varför är jag äcklig och töntig? Är ju bara nöjd. 

Jag förstår verkligen inte hur svårt det kan vara att glädjas åt någon annans framgång, är det för att du själv inte lyckats komma i den form du vill eller vad fan handlar det om. 

Hur värt kan det vara att kläcka såna ord som tjockis till en person som kantats mellan liv och död i flera år just pga det ordet? 

Visst är jag frisk, men fattar inte varför jag ska få ta emot sån här skit bara för det. Jag kan inte alltid hantera det, mina tankar går fortfarande runt, det kanske stämmer, jag kanske är tjock. 

Vad ni nu har emot mig, ta inte ut det över min kropp, säg det åtminstone inte till mig utan håll det för er själva. Det är verkligen ingenting jag behöver höra. Det är verkligen ingenting som Någon behöver höra. Håller man på så till andra människor verkligen? Inte konstigt att så många väljer svälten alltså. Löjligt att trycka ner andra för att stärka sig själv. Riktigt jävla löjligt