Behövde få allt ur mig.
Det är så svårt att sova när så mycket tränger i huvudet att det tillslut ger ett tryck i bröstet. Jag vet att du mamma kommer läsa det här och undra varför jag inte väckte dig, jag ville helt enkelt bara låta dig sova, vila ut.
Mina senaste veckor, månader och år har varit hemska. Till stor del beror det på min sjukdom. Snarare sjukdomen jag hade, den jag försöker göra mig blind på att jag inte längre har kvar, alls. Mycket beror även på svåra familjeförhållanden, alldeles för många dödsfall och även saker jag utsatts för men som jag gärna döljer, försöker glömma och förtränga.
Om vi återgår till de senaste 8 veckorna, låt oss säga två senaste månaderna. När allting borde vara ganska fint med födelsedag, jul och nytt år. Kan ha varit de jobbigaste 8 veckorna i sträck som jag haft på väldigt länge, typ 5 år närmare bestämt.
Min vän tog sitt liv i början av december. Jag kunde inte sova, jag kunde inte tänka, jag kunde inte leva, när jag visste att hon liksom inte gjorde det. Jag kunde inte föreställa mig att sitta inne i ett varmt hus när hon låg där ute i kylan, ensam, inte vid liv längre. Att hon mått så fruktansvärt och inte såg en annan utväg, det tär mig, kväver mig. Tänker alltid på dig, J. Alltid.
På min födelsedag tog livet ännu en vändning. När jag var ute och festade och firade skrev pappa. Jag minns knappt de minuterna, mer än att vi slängde oss in i en taxi jag och mina vänner, som tog oss till sjukhuset. Och vi sprang, i världens längsta sjukhuskorridor sprang vi för livet, för farmors liv. Läget var kritiskt, närmare akut. Hon fick några timmar på sig att leva sa de. Då liksom tog det stopp för mig. Mer för mitt hjärta, mina lungor, min kropp. Det blev för mycket, de orden blev för mycket. Jag tror jag svimmade, kollapsade eller liknande. Fick ont minns jag, och sen slutade jag andas, hjärtat bara ville säga hejdå och stänga av. Jag hyperventilerade efter ett tag, och låg inne på ett rum för att återhämta mig. Jag kunde inte tänka, fick väl inte nog syre till hjärnan antar jag. Tills pappa kom in, och sjuksystrarna. Då liksom slog de mig på något sätt: Farmor. Fuck
Hon levde mer än några timmar, faktum är att hon lever än. Hjärnblödningen var så stor att hon skickades till Uppsala med helikopter, med mig och pappa i bil efter. Vi var där på besökstiderna, satt och höll handen. Viskade att vi älskar henne. Hon visste ju inte att vi var där, hon visste inte ens att hon levde. Men jag visste, att jag gjort allt jag kunnat och skulle något hända så har jag suttit där till den sista jävla sekunden. Det var skönt, en skön känsla mitt i allt elände.
Jul & nyår var ingen höjdare, det var liksom inte vad det skulle vara. Inget kändes rätt, klump i magen hela tiden. Lite hjärtekrossad, hade en känsla av att blivit väldigt utnyttjad av en kille. Kände mig inte så omtyckt av mina vänner, som att ingen brydde sig liksom. Låt mig ändra det där, som att Få brydde sig.
Under denna period och ännu längre har Mamma varit dålig. Sjuk & sjukskriven, bland det jobbigaste hon vet, och även jag vet. Att se dig trött och svag mamma, att läkarna inte kan hitta det och att dom ofta är riktiga får-skallar gör mig så ont. Fast jag ibland inte visar det, kanske inte hjälper till nog eller visar att jag bryr mig tillräckligt så ska du veta att det gör jag. Du är den viktigaste för mig och det är så himla jobbigt att du inte kan vara pigg och glad, som Du är. Jag önskar så det fanns något jag kunde göra, skulle ju göra allt för dig om jag bara visste vad.
Några dagar in i januari besökte jag vårdcentralen för akuta smärtor i mage och rygg, gjorde ont och jag kissade blod. Njursten igen tänkte jag, oväntad graviditet visade det sig. Inget mer med det tänkte jag, abort finns ju, men ack så fel jag hade.
De ansåg att något var väldigt fel, och jag skickades till akuten. Jag hade fått ett slags missfall, nja sånt händer ju tänkte jag. Men ett antal gyn-besök och en jävla massa smärta down under senare så såg det inte lika lätt ut längre. De senaste veckorna känns det som jag bott på sjukhuset, i gyn-stolen. Knaprat mer värktabletter än aldrig förr och gjort mer aborter och gynekologbesök än vad en kvinna normalt gör i ett liv. Och än är det inte slut. Min kropp vill liksom behålla missfallet, den vägrar släppa taget och det är helt sjukt. Det har varit en tung resa psykiskt, jag har lagt på mig i vikt, ätit medicin jag inte mått bra av och det blir psykiskt tungt att genomgå så mycket sjukhusbesök. Den fysiska biten är inte heller helt fantastisk vill jag lova. Inte nog med att det gör så jävla helvetes satans ont, så har jag blött så mycket att jag fått blodbrist, svimmat och spytt lite titt som tätt. Nu har jag några dagar ledigt från sjukan, fantastiskt skönt. På torsdag är det tillbaka igen & troligtvis blir jag nedsövd så de får gå in och reparera lite. Hoppas. Så det tar slut nån gång på besök iallafall, sen är det typ 20 dagar kvar tills det förhoppningsvis blir som vanligt igen men, bara jag slipper den värsta smärtan och besöken, tack.
I detta har jag kännt mig väldigt ensam. Otroligt bortglömd och ensam faktiskt. Jag har haft Linnea där, med mig på nästan varje besök och om inte hon så har mamma varit med. De två stöttepelare som gjort och gör allt för mig. Är dem evigt tacksam. Fått ett fåtal fina sms och samtal, tack till er. Tror ni har ett hum om vilka ni är. Och Oscar, som jag har i telefonen just nu. Livets stöttepelare i vått & torrt. ❤️
Så. Det har varit några tuffa veckor och jag har haft lite av en livs-svacka. Har inte sätt någon mening med riktigt nånting och allt har känts förjävligt. Men man får kämpa på liksom, man får ta sig upp på livets topp igen. Det kanske bara helt enkelt får ta sin tid, får respektera det. För upp ska jag, igen. Det är inget alternativ
