Hanna Löfkvist

Jag åkte in akut i söndags då jag hade så ont att jag knappt kunde stå, blev inlagd och akutopererad. Tänkte att nu jävlar är det slut på det här, nu är ju allt borta och frid & fröjd. 

Ett dygn efter op åkte jag in akut igen. Samma smärta som nu strålade ut i benen och hög feber, tydligen farligt efter sån op. Blev inlagd igen, visade sig att det hade blivit en infektion i livmodern efter operationen. Några timmar senare visade det sig att infektionen spred sig ut i resten av kroppen. Smärtan jag hade i hela kroppen var ju lite one of a kind:-) med en feber närmare 40 på de också trodde jag nästan jag gjort mitt. Och jag tror inte ens jag hade varit ledsen om så var fallet just då.

Skickades hem dagen efter med mediciner för en vecka framåt. "Du kommer ha lite ont, blöda lite men det borde gå över på någon dag". Juste. Visst. Återigen har jag varit på 7 gynkontroller på 2 dagar, dels efter att de opererat den vägen. Får man klaga då? Tycker nog det.

På allt detta blev jag ju rätt skönt mottaglig för andra sjukdomar. Så förutom att det gör bra jävla ont efter op och med en stor infektion som strålar i varenda led så är jag förkyld, min feber pendlar mellan 39-40 konstant, har huvudvärk, hostar så jag bokstavligt spyr och att sova är inget alternativ för jag tappar andan i sömnen. 

Uppe och går för att ta mig mellan sängen och soffan, vägen däremellan är som en mil för mina luftrör. På detta har jag rasat i vikt, fick inte äta på 1.5 dygn på sjukhuset och sen dess har aptiten legat nere. Rasar jag i vikt kommer det automatiskt hjärnspöken som jag försöker se bortom, de vill mig ju sällan (läs; aldrig) väl. 

Just nu är det härligt att vara jag. Ber om ursäkt till er jag kanske inte svarar eller är en gnutta otrevlig emot, det är bara lite kämpigt just nu. Har något vägarna förbi mig så är jag förövrigt villig att ta emot en räksallad, hihi.