I
Livet måste vara den finaste gåvan man har. Det känns så självklart, när man inte skulle kunna ha någonting annat om det inte vore för det liv man fått. Det är orättvist hur många som inte får uppleva det länge, för många iallafall inte länge nog. Det är likförbannat orättvist för de som får sitt liv tilldelat på en plats eller i en tid där det varken finns utrymme eller materiella ting för att kunna få Leva, inte bara vara vid liv.
Att man kan välja bort sitt liv med flit och önskan är för många så orimligt det kan bli. Hur man kan avsluta det så snabbt, när det finns så många människor som skulle böna och be för att få byta. Jag har haft många, sorgligt nog väldigt många vänner och nära som har gjort det valet att försvinna, raderas föralltid. Lika tuff bortgång som de man visste om, precis som de bortgångar som kom oväntat.
Väldigt många människor känner ilska och aggression för personer som begår självmord. Att det skulle vara ett själviskt val, "det kan ju alltid bli bättre". Inte jag. Jag känner ingen ilska alls. Jag känner sorg och förståelse. Samtidigt som jag önskar att det inte skulle behövas. Att ingen någonsin på hela den här planeten skulle behöva ta sitt liv. För absolut tror jag på att det alltid kan bli bättre, jag är ett levande exempel. Vi kan alltid göra vårat bästa för att rädda de som behöver räddas snarare än att vara arga på de som tog beslutet, det hjälper ingen. Jag känner väldigt mycket på den här punkten, väldigt starkt. Just för att den ligger så tätt inpå mig, så nära som den kan komma. Den första som kom och lämna mig var min bästavän. Han jag trodde skulle sitta på första raden dagen jag gifter mig, och som skulle lära mina barn spela fotboll, han älskade fotboll. Problemet var, att han älskade droger mer och att han inte fruktade vad han visste att de en dag skulle göra med honom. Han visste att det skulle ske, och han gick närmre gränsen allt oftare. Han ville försvinna, trots att han utåt var den absolut gladaste människan jag någonsin mött. När den dagen kom så kom alla tårar och skrik blandat med leenden och skratt. Jag hade förlorat min Isak föralltid. Jag visste det. Jag visste att detta var vad han önskat så länge. Jag visste att vi aldrig mer kommer att le tillsammans, så för mig fanns det inget alternativ, jag behövde nu le för oss båda.
Jag vet att han skulle vara stolt. Jag vet hur han skulle fixa sitt hår 10 gånger om innan han var färdig. Jag vet hur han skulle ha gjort allt för mig om han kunnat. Jag vet att han älskade mig villkorslöst, tills han tog sitt sista andetag. Jag saknar honom, vareviga dag.
