Hanna Löfkvist

Det har varit så i ungefär en veckas tid, att kroppen skriker och ber mig om mer sömn, om vila i all dess form. Medan huvudet är en enda stor röra som säger åt mig att prestera, göra bättre ifrån mig samt att göra det nu nu nu nu hela dygnet runt. Min hjärna menar på att den behöver sin sömn för att orka med alla otroligt korkade idéer den har, men tiden att få sömnen finns inte för alla dumma idéer måste genomföras och det är snart. 

För ett år sedan tog jag studenten, och det var precis att jag klarade det. Jag hade sen innan bestämt mig för att klara det, trots att hela min skoltid blev hälften så kort som för de andra. Jag lämnade sjukhuset samma dygn som jag skulle springa ut, åka flak och ha livets bästa dag. Jag stod där med mössan och ciderflaskan i handen när vi sjöng till 2015's sommarplågor på ett lastbilsflak. Jag fixade det, men ändå kände jag mig aldrig nöjd, såklart jag kunde gjort bättre, aight? Många tror inte på mig, att jag lyckades klara gymnasiet på 1.5 år med en anorexi som gjorde det omöjligt för mig att vara närvarande. Men det är liksom sant, jag klarade det. Och jobb direkt efteråt fick jag, slet med hästen och min egen träning. Mitt i allt blev jag friskförklarad från min ätstörning och behövde bara gå i terapi fram tills hösten. Sen kom ju missfallet och några månader gick åt till att vara hemma eftersom jag var så sjuk. Sedan var det igång med nytt jobb igen. Och under tiden har jag konstant jobbat med ett stort projekt inom 4H som tar på ens krafter enormt. 

VARFÖR kan inte min hjärna se mina prestationer. Jag har ju gjort en del och kämpat på trots att jag kantats med så stora gupp att jag gång på gång sagt hejdå till de jag älskar, beredd på att lämna liksom. Jag ÄR stolt över mig själv, men jag känner mig inte nöjd eller tillfredsställd i att vara Hanna. Mitt huvud skriker, psykiskt slår och misshandlar mig inifrån om hur jag inte räcker till och att det måste ske en ändring NU 02:28. Det är en ständig väldigt svår ångest att gå och bära på dygnet runt. En jobbig känsla som ibland kväver mig helt och resultatet blir att jag gör absolut ingenting. Allting blir vilande och det enda som inte stannar runt om mig är tiden. Tiden jag får panik över om jag slösar. Hela kopplingen blir väldigt skev och absolut ingenting vill gå hand i hand. 

Jag vet om att man inte kan göra bättre än att vara den bästa versionen av sig själv. Det är ju vad jag berättar för mina vänner hela tiden. De säger att jag är bra på att stötta och bry mig. Så NÄR snälla lilla huvud placerat på denna brutalt missnöjda kropp ska du börja bry dig om dig själv?