NOLLTRE TRETTIOSEX
Det är dags att berätta. Dags att ventilera orsaken till att mitt liv blev som det blev, när det inte blev som det skulle. För att varje dag sen dess har jag levt i skam och skuld, tills nu. Många nära vänner, de flesta i familjen och övriga bekanta kommer kanske bli en aning chockade, ledsna eller arga över att jag aldrig berättat. Det beror inte på min tillit till er, snarare på min känsla av att jag varit den äckligaste människan på planeten. Jag behöver få det ur mig nu, inte mest för min egen skull utan för de som varit med om samma situation. Det är liksom tabu och skam att öppna sig om detta ämne, men det borde inte vara så.
Jag var 13 år. Jag absolut älskade att vara ute på nätterna då, precis som nu. Ofta ensam, träffade nya människor, nya platser. Jag gillade känslan av frihet och lycka, att någon skulle beröva mig på båda delarna när jag bara var ett barn fanns däremot inte i mina tankar.
Kvällen jag förtärde min första alkohol kom och blev kvällen som ändrade mig och mitt liv. Lilla jag, med hopp om allt i livet fick det bortrivet från mig på en natt när en man valde mig som sitt offer. Han valde att utföra sina sexuella behov på ett barn, på mig. Jag blev våldtagen, och det är något jag kommer få bära med mig hela livet såväl psykiskt som fysiskt. Min ätstörning utvecklades hastigt samtidigt som jag fick en depression där självmordstankarna låg tätt inpå konstant. Det gick dåligt i skolan, dåligt socialt och att kunna titta sig i spegeln var liksom inget alternativ. Jag skyllde på mig själv, men fan så fel jag hade. Även om jag skulle gått naken skulle det inte vara mitt eget fel.
Senaste tiden så har detta liksom kommit ikapp mig. Jag grubblar och tänker så det knakar, allting spelas upp om och om igen, inte minst när jag sover. Men det som skadar mig värst numera är att jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns fler där ute, fler som blivit utsatta för samma sak som mig. Som inte heller vågat berätta, inte vågat anmäla eller inte vågat släppa händelsen. Om du som läser detta har varit med om samma sak; Du är inte ensam, tro mig.
Men. Man kan hantera det. Man kan liksom till stor del och i många sammanhang tänka sig bort det, lägga det på hyllan bakom sig och leva för ett tag, mer och mer för varje dag. Det tog mig 6 år att förstå att jag finns inte här för att någon annan ska få utnyttja mig, det är inte min mening i livet. Men nu kan jag prata om det och allt jag vill är att hjälpa andra.
För man kan lära sig att älska någon, lita på någon och framförallt att tillåta någon annan att älska dig.
Det tar tid, och det måste det få göra. Olika lång tid för alla olika individer och alla har vi våra egna metoder. Vissa kommer aldrig tycka om sex igen, andra kommer missbruka det och det finns de som det inte påverkar så hårt. Och det är okej. Allt är okej. Att känna, att vara ledsen och att undra varför är okej. Det är däremot inte okej att förtrycka och anklaga dig själv. Det är aldrig ditt fel, oavsett vad du hade på dig och hur full du var. Du ska aldrig känna skam och ångest eller att du inte duger och att du borde lämna denna värld för en av jordens värsta handlingar utfärdad av en jävla idiot som borde utsättas för samma jävla smärta och sen låsas in, för-all-jävla-framtid.
Jag lyssnar alltid & är stark nog att finnas här för andra om det finns någon som skulle behöva mig. Jag skäms inte mer, det var ju aldrig mitt fel.
Det är aldrig offrets fel.
