Hanna Löfkvist

Detta offentliga lilla stycke vill jag tillämpa en av mina närmaste käraste vänner. Hennes föräldrar gav henne namnet av en känd musik-grupp. Klokt val tycker jag, då hon precis som dem är något alldeles unikt och stort.

Jag lärde känna henne så sent som första året på gymnasiet. Då jag gick med iprincip två runda kluttar till ögonbryn och hade svårt att kontrollera impulsiviteten och också mitt pladder, det har jag väl iofs än idag, fast på ett helt annat plan. Hon var den tysta, smarta tjejen som jag till en början tyckte var svår att förstå. Jag kunde inte riktigt antyda hennes sätt att skratta på, var det för att vi delade samma humor eller för att jag bara var en tjej vars kommentarer och ord var i klass med en människa med tvåsiffrig iq-nivå. Oavsett vilket så hade jag aldrig tidigare träffat någon så olik mig, som jag tyckte om. Jag ansåg att de flesta gjorde sig bäst med att vara lik mig, hur annars skulle detta fungera, lika barn leka bäst - ni vet.
Jag visade sig i vanlig ordning vara ute och cykla. Fallet var nämligen som så att våra olikheter kompletterade varandra väldigt bra, och det gör de än idag.
Ebba, som är tjejen jag pratar om, har ett konsekvenstänk som ingen annan jag mött, vilket medför en rädsla för att göra, modern uttryckt, "spårade" saker. Jag däremot, saknar konsekvenstänk och drar mig till farliga, spännande och spontana händelser. Ni förstår att det är sunt att landa däremellan och även då att vi är väldigt bra för varandra?
Jag pratar mest hela tiden, munnen går oftast i ett om allt och ingenting medan hon är en väldigt bra lyssnare. Samtidigt som jag lyssnar in till botten av mitt hjärta när hon vill prata och berätta.
Ebba har hjälpt mig i många sammanhang, inte bara med skolan och med att bli lugn. Hon har funnits där för mig lite på avstånd, vilket var perfekt för mig när jag var sjuk, precis som att jag alltid funnits och med handen på mitt hjärta alltid kommer att finnas där för henne.

Som i de flesta relationer har vi under våra väldigt exakt 4 år av vänskap haft våra toppar och dalar. Vi har givetvis inuti alltid älskat varandra villkorslöst, men jag skulle ljuga om jag målar upp en bild med bara vackert och viol. Våra olikheter blir såklart ett problem ibland och konflikter har uppstått. Det som var så skönt när detta inträffade var dels att vi båda kände samma sak, dvs en början till en brusten vänskap. Då slog vi våra kloka huvuden ihop och tog en paus ifrån varandra helt enkelt, tills jag en dag grät mig till sömns över rädsla att förlora min bästavän. Allt blev som vanligt igen efter en av våra många te-dejter i metropolen molkom.

Varför jag behövde få ner det här i mina ord när jag nu sitter på ett plan till Rhodos med en annan vän, är för att jag är livrädd för att flyga och det medför ett otroligt tänkande. Jag slöt mina ögon en kort sekund men de blev genast som klarvakna samma sekund när just Ebba kom i mina tankar. Har jag någonsin tackat henne nog? Givit henne allt jag kan? Har jag någonsin sagt att jag älskar henne, sådär riktigt ordentligt? För det gör jag, väldigt mycket. Det ska du veta, Ebba!
Skulle vandra hela jorden runt för dig, helst med dig. Tack, tack så hemskt mycket för allt du gjort för mig, tack för allt du är för mig. Jag älskar dig Ebba Englund, lovar och svär med handen på hjärtat.